084
Jag hatade dina ord och jag hatade dina gester och jag hatade dina ögon och sättet de såg på mig för det kändes alltid som om de såg mycket mer än vad jag ville visa.
Och jag var inte kär men jag hoppades på att bli för du var ju så fin då du tog min hand när vi sprang onyktra och glada till bussen, du skulle ta hand om mig men i slutändan var det jag som fick bädda ner dig på den tunna madrassen.
Jag hatade ditt sätt att alltid beskydda mig och alltid förklara allt i minsta detalj som om jag inte riktigt hade alla hemma, men det jag hatar mest med dig just nu är att du inte är här.
Kommentarer
Trackback
